ARAGORN – föddes 2002 på Sagans Stuteri utanför Lammhult och han växte upp tillsammans med jämnåriga Gandalf (stuteriet döper alla avkommor efter Sagan om ringen). Hans pappa är Cardento och morfar är Irco Marco. Mamman heter Ircos Pride och Aragorn har flera syskon som visat “framhovarna” som hopphästar. Bl a helbrodern Legolas (f.-05 och skimmel…) som precis som Aragorn vann kvalitetsbedömningen i hoppning på Grevagården som 4-åring. Mammans förstfödde (e. Pilot) blev den godkända hingsten Pomme Royal.
Fick tips om att Aragorn och Gandalf var till salu efter att dom gått kval.bed. Vi skulle egentligen bara titta efter 1 unghäst men båda var fina och det blev köp.
Aragorn, som kallas Arne, har ett stort hopp så det har hänt att han hoppat mig ur sadeln… Han har också vuxit rejält och blivit en stor herre, ca 175 cm, vilket gör att han fortfarande vid 8 års ålder var rätt valpig och har behövt mycket tid för att utvecklas och mogna.
När han var 5 år var vi kvalade och med i Breeders Trophy på Flyinge. Han skötte sig bra med den långa resan, uppstallning och tävlingen, med för hans stora galopp rätt korta avstånd mellan hindren. Som 6 åring hoppade vi felfritt i 1.30-hoppning och som 7 åring gjordes en start i 1.35 som även den blev felfri. I juni 2010 debuterade vi i 1.40 och det gick jättebra. Under 2011 tävlade ”Arne” upp t.o.m 130 med en vinst där och under 2012 blev det start i 135-hoppning.
Han har tävlat varje år i blandade höjder, alltid ambitiös och tyckt det är roligt. Han har sina favoritplatser att tävla på och där känner han igen sig och går gärna direkt och ställer sig vid tävlingsbanan och vill bli insläppt.
Nr 1 är Carlstad Horse Show! Där har vi varit varje höst, 10+ år i följd, sen kom en pandemi ett par år men hösten -22 var vi tillbaka. Han får alltid samma box och han hittar överallt på anläggningen och i omgivningarna. Vi håller på rutinerna där med promenader, i rätt riktning (annars visar han att det är fel håll…), avskrittning efter start på slingan (om grinden dit är stängd är det lite svårt att övertyga honom att man behöver gå runt….han ska ju ut på skritt-turen…)
Vi har blivit uppmärksammade på tävlingen med blommor och med reportage i lokaltidningen som ett ”troget ekipage” på Carlstad Horse Show. Jätteskoj!!
Nu när han är 20 år plus, så hoppar vi en klass då och då på lägre höjd, bara för skoj skull och på hans favoritställen.
Aragorn är väldigt mjuk och fin att rida, lyssnar bra, är mycket klok och har lätt för att lära sig. Han gillar att hoppa och står det hinder framme så går han gärna fram till alla hinder och kollar in dom medan han skrittar fram. Och passar man honom inte kan det hända att han svänger av och hoppar ett hinder man tänkt rida förbi… Arne tycker egentligen att uppvärmning och framhoppning är onödigt….han kan vara väldigt slö då men piggnar alltid till när han kommer in på hoppbanan.
Han är en väldigt snäll och lugn häst men under ytan finns mer nerv än man kan tro när man ser honom. Positivt då han lyssnar bra när man rider, lite negativt då han kan reagera mycket på omgivningen. Och om motorcykelljud tycker han inte…även om det är långt borta.
Han har, peppar peppar, varit väldigt frisk genom alla år, tex han han aldrig blivit bedövad eller behandlad i en led, han har behövt göra böjprov endast kanske 5 ggr på alla år, han har varit halt kortvarigt ett par ggr, en vrickning och en sträckning. Sund pålle!!
Bästa polaren var Svante, se Svantes historia, och han brukade även kompa med “Brunte” som gick i en annan hage bredvid (nu i Nangijala båda två), sno hans hö under staketet eller plocka av honom grimman. Ett annat trix är när han plockar av träkulorna som sitter på täckeshängaren på tävlingsboxen. Gärna ett par stycken i munnen samtidigt. Eller öppnar locken på foderburkarna. Aragorn kan många praktiska saker förutom att hoppa. Han är klok och smart!
Nästa bästis var boxgrannen Popcorn, som tyvärr flyttade till Linköping men nu har han Adora i stallet och de är nu bästisar. (Smeknamnet Arne kommer från “Hemliga Arne” som satt i källaren i Trazan & Banarne och visade kluriga saker)
SAVERO – mest kallad Svante, föddes i Holland 1999. Han är e. Concorde, u. Nemanda, ue. Horatio, som är Ramiro-blod. Han har syskon i Holland som tävlar där.
Svante kom till Sverige på senhösten som 6-åring för att säljas. Då hade han hoppat 1.30-klasser i Holland. Efter ett par månader i svenskt stall provred jag honom och dagen efter hade vi bestämt oss för att köpa honom.
Starten blev lite seg då han fick infektioner i kroppen och kunde inte tränas hårdare eller tävlas men till sommaren var han ok igen. Som 8-åring startade vi i 5 st 1.40-klasser innan det i juli var dags för Konungens Kanna på Ryttarstadion i Stockholm. Kvalet gick i 1.40 och det gick bra men finalen var i 1.45-hoppning. Jag hade inte tänkt att debutera i svår hoppning ännu men han kändes bra och man kan ju alltid avbryta ritten om det inte skulle fungera. Svante hoppade hela banan jättebra!!! Felfritt!!! och vi vann vandringspriset Konungens Kanna 2007. Superkul!!!
År 2010 tävlade vi 1.30 och 1.40-klasser med flera placeringar och kanske det blir svår hoppning igen. Under 2011 vann Svante flera klasser upp t.o.m 130. Bl.a vann vi DM för Västmanland. Pga struppipning har han inte startat högre. Under hösten 2011 opererades han för det.
2012 blev det segrar upp till 130 samt plac i 140 och under 2013 vann vi 130 på Sundbyholm, var 2:a i Lilla finalen 130 på Strömsholm, 4:a i WR 130 i Vingåker. Vi tog även fler placeringar i 130 på andra tävlingar.
Svante gillar verkligen att hoppa och gör det som bäst när det blir lite högre. Han är nu så rutinerad att vi mellan tävlingarna ibland bara hoppar små hinder med fokus på lydnad och styrka. Annars rider vi mycket ute för att bättra på konditionen och en del markarbete så han håller sig mjuk i kroppen.
Han är egentligen en rätt ängslig häst, “Fjante”, och vill ha koll på det som händer runt omkring men bryr sig sällan om och blir tittig på hinder han ska hoppa, men dom kan var läskiga att gå förbi. Detta gör att han vill ha samma rutiner, helst i rätt ordning in och ut från hagen, inga nya saker i boxen eller i stall/ridhus. Läskigt först men han vänjer sig snart. I början levde han rätt mycket i sin egen “bubbla” men sen kom han med i vår värld, gnäggar åt mig, tycker om att bli ompysslad och vill gärna mysa en stund ibland, när ingen ser.
Bästa kompisen är Aragorn (Arne) När dom reser ihop kivas dom lite men delar gärna på maten. Hagarna är bredvid varandra och där har dom ibland små race utmed staketet eller smånyper varandra med ärriga nosryggar och såriga näsborrar som resultat. Men dom är helt nöjda med det.
Svante tycker om att vara i hagen men gillar inte sommarens insekter, för då får man stora bulor på kroppen.
Nu betar och busar Svante vidare på de evigt gröna ängarna som finns i Nangijala. Och där finns inga insekter…. Våren 2014 gjorde han ett bocksprång i sin hage och när han landade så gick en sena på frambenet nästan av. Tyvärr gick det inte att få bra. Jättetråkigt!!
Tack fina fina Svante för den roliga och trevliga långa tiden vi haft och för alla fantastiska framgångar vi fick tillsammans
Svante har en fin viloplats hos oss på Åskebro, när han inte är med alla andra i Nangijala.
GANDALF – kom samtidigt som Aragorn till oss. Han är e. Robin Z – Voltaire (DK). Hans mamma Nicole har tävlat 1.40-hoppning och mormor varit Danmarks vinstrikaste sto på sin tid. Gandalf var stor redan från början så han har verkligen fått sin tid till att utvecklas.
Trots sin storlek har han alltid varit lätt och positivt känslig att rida. Gandalf har ett stort hopp, vill inte gärna riva och är väldigt kvick från marken i språnget. Han tävlade 1.20 som 6-åring, gjorde felfria rundor både inne och utomhus.
På våren som 7-åring började Marina Svenman i stallet rida honom. De tränade både hoppning och dressyr, passade verkligen ihop och trivdes tillsammans, på hösten köpte Marina honom. Så han blev kvar i sin box och flyttar även med till Stall Åskebro. De tränar vidare mot hopp och dressyrtävlingar. Senaste dressyrpasset jag såg övade dom msv-rörelser och seriebyten…. Och Gandalf trivs. Under hösten 2011 flyttade Gandalf till ett annat stall närmare Västerås.
Efter några år tillsammans med Marina fick Gandalf pga sjukdom komma till Nangijala.
PHILEAS FOGG
“Filip” – Historien om Filip börjar egentligen med Passepartouts allra första föl, Cold. När Cold var 3 år och skulle flytta till mig på Strömsholm bröt han benet vid en olyckshändelse vid lastningen. Jättetråkigt, det var ju ändå Passes första avkomma. Jag köpte då istället nr 2, Sunny Girl, ue Bonaparte. En genomsnäll och trevlig häst. Under inridningen upptäckte jag en gammal skada i ett ben och för att ge henne tid att läka ordentligt betäcktes hon med Quite Easy. Ut kom Filip. En charmig och snäll häst men med hur mycket sprallighet som helst i kroppen. (Sunny Girl fick i min ägo även ett syskon till Filip, Abigail e.Cortus. “Abby” såldes och jag återkommer med var hon finns nu. Det är Abby som är längst fram på bilden högst upp på sidan, Filip bakom med blått täcke. Sunny Girl har sedan fått flera föl hos andra ägare). Filip föddes i hagen hos Lars och Marianne Johansson i Torsås, Småland. Han såg från början ut som en liten ponny men växte efterhand till 170 cm.
Filip hoppade allt jag styrde på men största svårigheten var att ta sig mellan hindren utan alltför mycket fart och många krumelurer. Jag tror han fick för stor dos av Pippi Långstrumps krumelurpiller när han var liten. Ni vet: “kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur”
Han tävlade upp till 1.20 och sommaren 2009 sålde jag honom till Susanne Hjerpe i Säter. Hon kände Filip sedan tidigare. Nu har han hittat hem. Han stortrivs och avgudar Susanne och Magda (dottern i familjen). Och Magdas ponny Alexia.
Med stigande ålder börjar krumelurpillrens verkan att avta även om det fortfarande kan vara svårt att hålla sig ibland. De tränar både hoppning och dressyr. Tävlar upp till och med 1.25-hoppning med segrar och placeringar, 1.30 och dressyrdebuten kom hösten 2010. Han tyckte det var lite konstigt med de låga staketen men höll sig i skinnet ända till slutet där han tyckte galoppökningen gick för sakta…. Även Magda tävlar med Filip och har tagit flera placeringar. Jag hälsar på dom 1 gång i månaden när jag har träning där, Filip känner igen mig fortfarande, hälsar men sen bryr han sig bara om Susanne och Magda. Skönt! Men när han hoppat och tränat klart gnäggar han alltid och kommer fram till mig, för då får han sockerbitar…..
Tyvärr fick Filip, hösten 2013, en skada i ett bakknä. Trots behandlingar och rehab så konstaterades vid en operation i mars 2014 att skadan var så svår att den inte gick att reparera. Han var på slutet mycket besvärad av den och ville inte ens busa lite i hagen och det är ju inte likt honom. Nu lattjar han för fullt med dom andra kompisarna på de evigt gröna ängarna.
(Namnet Phileas Fogg kommer från historien “Jorden runt på 80 dagar”. Phileas Fogg är mannen som reser och Passepartout är hans betjänt. När jag skulle ha ett kvinnligt namn från historien var det inte lika självklart utan jag valde ett annat vackert namn – Abigail)
PASSEPARTOUT 832
1990 fick jag frågan från en uppfödare i Östergötland, Victoria Gunnarsson i Borensberg, om jag ville träna och visa upp en hingst på bruksproven. Hade aldrig gjort det men sa ja och till ridskolan i Mjölby kom Passepartout, född 1987, e.Stanford – Mix – Parnass. Passe skulle då bli 4 år. Vi tyckte han var väldigt fin, rörde sig bra och löshoppade mycket bra. Precis en sådan häst man vill ha. Efter några samtal med uppfödarna så köpte jag honom tillsammans med mina föräldrar.
Passe var en väldigt snäll häst, men med i vissa situationer mycket hingstkaraktär och en hingst är alltid en hingst. Vi fick verkligen lära oss att tänka efter före så att inget skulle hända.
På hösten visade vi honom på kvalitetsbedömningen och han blev 3:e bästa hopphäst och 6:e bästa gångartshäst vilket innebar finalbiljett i hoppning och reserv i gångarter. På den tiden gick finalerna i samband med Swede Horse i februari när hästarna blev 5 år.
På hösten gjorde Passe också sitt första bruksprov, ett stort äventyr för familjen. Vi lastade in Passe i transporten, packade in oss i bilen och så åkte vi till Flyinge. Eftersom jag inte hade visat någon hingst tidigare hade jag varit där och tjuvkikat på vårprovet. Sen tränade jag på det jag såg. Det gick jättebra! Särskilt i hoppningen. Vi skötte oss bra och fick väldigt bra omdömen, betyg 8 för teknik och högsta betyg, 10, för hans temperament. Det var helt fantastiskt! Säkert många av dom “gamla” hingst- och avelsmänniskorna på plats som undrade vilka familjen Berggren från Östergötland var som kom dit och dammade till med högsta betyg. Många kom också fram och gratulerade, vi förstod inte riktigt vad vi gjort, hade ju bara ridit och visat Passe. Efteråt har jag förstått hur svårt det kan vara att få en hingst högt bedömd. Nåja, det var ju inte slut där, slätlopp och terränghoppning var också kvar att göra. I löpningen var han en av de snabbast halvblodshingstarna den gången och terränghindren flög han över. När poängen räknats ihop var han godkänd i detta prov och behövde göra ett till för att bli slutgodkänd för avel. Prov nr 2 gick även det på Flyinge och i februari året efter. Det gick också bra, ingen 10:a denna gång men godkänt.
(Kan berätta att i stora ridhuset på Flyinge stod en vit träbänk i ett hörn. Passe var jätterädd för den…. när vi tränade innan proven. Inför sista banhoppningen såg vi från restaurangfönstret hur denna jättefarliga bänk bars in och ställdes i ett hinder. Kul!!! Lika bra att packa ihop och åka hem. Eller? Han tittade inte ens på den under hoppningen, det var ju bara ett hinder då…)
I slutet på samma vecka som bruksproven hölls Swede Horse i mässhallen i Malmö. Där skulle han gå hoppfinalen i kvalitetsbedömningen och bli hingstpremierad. Efter första hoppningen låg vi 3:a. Sen blev han trött. Kan man förstå efter en jobbig vecka. Så efter finalhoppningen blev vi till slut 5: e bästa 5-åriga hopphäst.
Vi tävlade inte så mycket som 5-åring men när han var 6 år kvalade vi till Breeders Trophy i Falsterbo. Gick till final men i 1.35-hoppningen där blev det nog ett par nedslag.
Som 7-åring var vi i final i Sveriges Hopphäst. Platsen var inne på Elmiamässan. Sedan rullade det på: debut i 1.50 som 8-åring med en felfri runda, tävlade i ISL Grand Prix, flera SM med finaler och så småningom 7 st starter i internationella laghoppningen Nations Cup, Grand Prixplacering i Budapest samt start i Falsterbo Grand Prix. Vilka minnen jag har från alla dessa resor och tävlingar, en fantastisk tid.
Innan jag startade honom på internationella tävlingar så red Jens Fredricson Passe en säsong för att ge honom rutin och var bl a på Hickstead i England. Tack Jens!
En mycket stor del i vår framgång berodde på att vi hade flyttat till Strömsholm när jag började jobba där. Att alltid få hjälp och support av Sylve S, Jens F, Lotta B m fl ledde till vår fina utveckling.
Passe var alltid mycket mjuk och fin att rida, efter en inte alltför lång ridtid hade man gjort allt det han kunde och han gjorde det alltid bra. Ibland var det då svårt att jobba vidare, han hade ju gjort det som behövdes. Det mesta av styrke, lösgörande och konditionsarbetet gjordes ute i naturen på ängarna och på skogsstigarna där det blir naturliga svängar och små backar upp och ner. Bara att rida det noga det som naturen erbjuder så får man det mesta på köpet. Eftersom han var så fin att rida kände jag också direkt om det ev tog emot lite och efter några dagars vila var han alltid ok igen.
Tror att tack vare att Passe var så fin att rida, man checkade i princip bara av momenten, så utvecklade jag mina ridpass med markarbete med alla hästar därefter att inte vara så långa. Inget långvarigt nötande. “Kortare kvalitet istället för länge kvantitet”. Orken får man även med tex trav och galopp ute, längre sträckor på bra underlag samt i takt och BALANS. Har funkat bra för mig!
Passe användes väldigt lite i aveln. Vår ambition var i första hand att få fram en fin tävlingshäst som vi skulle ha kul tillsammans med, vilket han blev med råge!
Allt roligt har oftast dock ett slut. Passe pensionerades och var kvar ett år på Strömsholm, lika fin i kroppen, fint musklad, som tidigare. Min dröm hade alltid varit att kunna släppa honom i en stor gräshage i stället för den lilla hingsthagen med grus han hade nu. Därför fick han flytta till en hingststation i Östergötland där han kunde vara i avel och gå i en stor gräshage och ha det bra. Detta uppskattades dock inte av honom….han vantrivdes och trots försök på alla sätt med ändrade rutiner och foder så blev han väldigt mager och tappade all gnista. Han fick flytta tillbaka till Strömsholm till sin gamla lilla hage, sitt vanliga foder (hö, havre, betfor) och med gamla rutiner. Han levde upp igen på ett par dagar och efter ett par månader var han som vanligt i kroppen igen.
Senare den våren, Passe var 17 år då, dog han plötsligt en kväll i sin box. Antagligen brast ett stort kärl i kroppen så det gick väldigt fort och han led aldrig. Jag var där då när han tog sitt sista andetag och det var mycket ledsamt, men jag är otroligt glad för att han hann komma hem igen och att han mådde bra. Passe kremerades och han är begravd på en mycket vacker plats. Men hemlig.
För min del finns Passepartout väl bevarad i minnet. TACK Passe!
